Fallskärmsduk och skärmflygningstyg

Varför duken betyder något

Publicerad den 21 augusti 2025, av Anatoly Cohn.

Ända sedan skärmflygningen föddes har duken varit en central fråga vid konstruktion och tillverkning av skärmflygvingar. Vingarna görs av duk och kommer troligen att göras av duk länge än. Den duk branschen använder kallas allmänt ripstop för skärmflygning – väv med förstärkningstrådar i rutmönster, oftast i nylon med det typiska rutmönstret.

Tillverkare vill ibland framställa saken som mycket komplicerad högteknologi, och hätska debatter brukar skapa förvirring. I grunden är det en enkel sak, lätt att förstå när röken lagt sig. Duken måste uppfylla några parametrar för att duga till tillverkning av skärmflygvingar:

• Vikt och hållfasthet.
• Porositet och beläggning.
• Töjning och elasticitet.

1. Vikt och hållfasthet

Alla vill ha sin vinge lätt, helst lättare än grannens. Ju lättare duk, desto lättare vinge, och den allmänna tron är att detta är av godo: mindre volym, mindre omfång, mindre vikt, mer passiv säkerhet.

Nästan alla skärmflygvingar görs av duk med likartad konstruktion, vävd av samma nylonfilament: högseg nylon i 30 denier, känd som Nylon 6.6. Deniertalet anger filamentets vikt för en bestämd längd – ju lägre denier, desto lättare, tunnare och svagare tråd.

Duken vävs i det typiska ripstop-mönstret. Det antas i allmänhet att ripstop-konstruktionen behövs för att hindra små revor från att löpa, men så är det inte nödvändigtvis: det går utmärkt att bygga vingar av duk i tuskaft, och det har till och med vissa fördelar.

Som första parameter beror dukens vikt på hur tät väven är. Duken kan tänkas som ett nät: byggt mycket tätt, med varje filament lagt sida vid sida med nästa, eller som ett glest nät med stora hål.

Trådtäthet: lättare, billigare, svagare

Branschens riktmärke är att duk av god kvalitet bör ha minst så kallad 100T-täthet, det vill säga 50 trådar i väft och 50 trådar i varp tätt konstruerade per kvadratcentimeter duk, eller fler trådar.

• Att sänka tätheten till en konstruktion med 40 × 40 trådar per centimeter (vanligen kallade ends and picks) gör duken 20 % lättare.
• Vissa tillverkare går längre och sänker tätheten till 35 × 35.
• Ju lägre täthet, desto lättare duk och desto billigare att framställa: mindre filament, snabbare vävning.
• Bieffekten: duken blir också svagare, och det blir svårare att säkra dess luftgenomsläpplighet.

Vad trådtätheten säger om hållfasthet och åldrande

Den som köper en vinge av lättare duk bör veta att dukens draghållfasthet och dess försämring med åldern står i direkt samband med trådtätheten. Påståendet att en duk är lättare men starkare är enligt författaren praktiskt taget aldrig sant – utom på prislappen.

Undantaget är duk gjord av ett ännu lägre denierval: Nylon 6.6 i 20 denier finns och togs fram för inte så länge sedan, men den används praktiskt taget inte i massproducerade standardvingar för skärmflygning.

2. Porositet och beläggning

Porositet, eller luftgenomsläpplighet, är ett annat ämne som väcker mycket prat. ”Snygg” lätt duk har ett mycket tunt skikt beläggning: polymeren har en viss vikt och en viss kostnad, och ju mindre som läggs på, desto lättare, tunnare och billigare blir duken.

Å andra sidan är chansen mycket större att duken förblir helt tät under lång tid om två lager beläggning läggs på i stället för ett. Tre eller till och med fyra lager är att föredra, och det är bättre om varje belagt lager är tjockare. Varje lager beläggning är en tidskrävande process och kostar mer. På det sättet får man en tyngre och dyrare duk, men den visar inga tecken på att tappa sin prestanda under en längre tid.

Hur många lager beläggning marknaden erbjuder

I dag erbjuder ingen tillverkare av skärmflygningstyg duk med ett enda lager beläggning; de flesta gör den med två lager. Här går meningarna isär: några lägger två lager beläggning på samma sida av duken, andra lägger ett lager på vardera sidan. Att lägga två belagda lager på en sida är billigare och går fortare; enligt författaren är det dyrare alternativet sannolikt också det bättre.

En tillverkare brukade gå ännu längre: de byggde duken med minst 50 × 50 i trådtäthet och belade den sedan fyra gånger – två skikt PU-polymer, ett på vardera sidan, och därefter två skikt silikon, ett på vardera sidan, som skydd för PU-ytan. De är kända för sin duks legendariska hållbarhet, men till ett pris och med extra vikt.

Slutsatsen: mer beläggningspolymer och fler lager beläggning ger till slut bättre porositet, det vill säga bättre täthet. Duken blir dyrare att framställa, tyngre och tjockare. Det finns inga trollkonster och inga genvägar till lättare och bättre duk.

Kontrollera dukens uppgivna vikt

Det finns ett annat, mycket djärvt sätt att sänka dukens vikt: genom att ange 40 gram i specifikationen i stället för 45 gram sänker tillverkaren dukens vikt med 12 %, som artikeln uttrycker det. Eftersom dukvikten alltid anges med någon tolerans, säg 45 g ± 5 g, sätter de flesta tillverkare 40 g på duk som väger 50 g. Rekommendationen: ta inte tillverkarens uppgift för given, utan kontrollera vikten då och då.

Provet med det våta fingret och ripstop-knutarna

Den som kontrollerar porositeten hos en åldrande vinge med den gamla metoden – att pressa ett vått finger mot dukens yta för att tvinga fukt igenom – har antagligen sett att fukten bubblar upp först vid korsningarna mellan de tjockare ripstop-trådarna, medan resten av ytan fortfarande är tät. Det beror på att det tunna beläggningsskiktet inte helt täcker det tjockare tvärsnittet vid ripstop-knutarna, och att det är där det ger vika först.

Det leder författaren till en öppen fråga: kanske skulle duk i tuskaft med samma beläggning ge bättre porositetsvärden under längre tid.

3. Töjning och elasticitet

Den tredje parametern är dukens elasticitet: dess töjning under last i olika riktningar och dess förmåga att återgå till ursprungsmåtten när lasten släpper. Också här finns en mängd åsikter – styv eller något elastisk, knastrig eller slät och silkeslen.

Eftersom alla sorters skärmflygningstyg och fallskärmsduk görs av samma nylonfilament är dukens grundläggande elasticitet ganska likartad före kalandrering, beläggning och efterbehandling. Vävd duk före efterbehandling (grå vara) har ganska låg elasticitet och god återgång både i varp och i väft, längs med och tvärs över duken.

På snedden – den diagonala riktningen 45 grader mot varp eller väft – är duken inte lika stabil. Dragkraft på snedden ändrar lätt måtten i dukens konstruktion, och när lasten släpper återtar den deformerade duken inte sin ursprungliga form.

Vad beläggningen gör för formstabiliteten

Det är här beläggningen kommer in. Beläggningen binder trådarna till varandra i en nästan frusen konstruktion – tänk ett tunt lager is fruset på ett nät. Isen gör nätet styvt i alla riktningar, också på snedden, och dessutom tätt. En rätt utförd beläggning låser trådkonstruktionen så att trådarna inte kan röra sig inbördes i den vävda duken.

Om duken belades med ett material som is – styvt men sprött – skulle beläggningen spricka under last i olika riktningar och bidra till att duken deformeras och till ökad luftgenomsläpplighet. En viss elasticitet i beläggningsmaterialet är därför önskvärd för att hindra sprickor, kända som white breaks: vita linjer som träder fram på duken och som markerar kanterna på den spruckna beläggningen.

Det önskvärda är en beläggning som töjer sig så lite som möjligt under last utan att spricka och sedan återtar sin ursprungliga form när lasten är borta. En riktig blandning av minimal elasticitet och god återgång borgar för dukens prestanda på lång sikt. Beläggningens kvalitet är avgörande för att duken ska hålla sin prestanda över tid.

Vilken duk till ytterytor, vilken till profilribbor?

Det är allmänt vedertaget att medelmjuk duk med knastrig känsla, en viss elasticitet och god återgång är bäst för ytterytorna.

För profilribborna går meningarna isär. En skola menar att duken bör vara så styv som möjligt, utan någon som helst töjning. Andra tillverkare använder samma duk till ribbor och ytterytor. Vid första anblicken verkar styv duk logisk för ribborna, eftersom den form som konstrueras, skärs till och sys in i profilen bör förbli densamma.

Problemet är att alla sorters styv duk har ganska dålig återgång. De brukar snabbt deformeras under alltför stor last och återtar inte sin ursprungliga form. Förloppet påskyndas av att duken kläms, skrynklas, fladdrar och skakas när vingen används, vilket ger upphov till ett oändligt antal små sprickor i beläggningen, så att vingen flygs på en profil som blir mer och mer olik den konstruerade.

Profil, trimning och livslängd

Ett annat argument mot styv duk är att den konstruerade profilen hos ribban är känd och definierad bara där ribban är sydd mellan panelerna. Varje annat tvärsnitt av vingen visar en profil som är ganska olik den projekterade, eftersom den uppstår ur uppblåsta ytor med ett tvärsnitt som skiftar över spännvidden.

Konstruktören styr bara den profil som är insydd i själva ribban, och vingens prestanda i stort är resultatet av konstruktionsteamets erfarenhetsmässiga trimning – ett rent försöks- och misstagsarbete utan analytisk grund. Under sådana förhållanden är det viktigare att bevara vingens optimala prestanda så som den trimmats under vingens livslängd än att leva i föreställningen att styv duk för teoretisk konstruktion och verklighet närmare varandra, samtidigt som man bortser från det påskyndade åldrandet hos duken i ribbor och ytterytor.

Författarens slutsats: emot styv duk, såvida den inte förblir styv utan plastisk deformation lika länge som vingen används. Den duk som är att föredra för ribbor är den med bästa återgång, den som inte bryts ned eller deformeras under produktens livslängd.